Smakprov

TVILLINGAR

Liggandes på rygg öppnade Mikael sina små blå ögon och möttes av en mörklila himmel kantad av tjocka, höga svajande grässtrån. Han lyssnade till det rogivande ljudet från vinden när den fick ängen att dansa böljande fram och tillbaka och han förstod att han inte längre befann sig i Timmerlundaskogen. Han mindes sjalen som han försökt få loss från bergväggen precis nyligen och han mindes också hur sjalen sprakat till och snärjt sig runt hans hand och att han inte kunnat ta sig loss. Sedan vaknade han upp ...

någon annanstans

Han satte sig sakta upp och la märke till sjalen som han höll i sin hand. Nu var den tillbaka till att bara vara en helt vanlig sjal igen, och när han öppnade handen föll den sakta ner och la sig prydligt på marken. Han tog tag i de höga grässtråna och drog dem mot sig. Han kunde inte komma på att han sett något liknande gräs tidigare. Stammen var mycket tjockare än vanligt gräs, men ändå lätt följsamt och toppen pryddes av ett enda stort dinglande ax. Marken som han låg på bestod av en grönskimrande jordart som han heller aldrig tidigare sett. Ja, han var helt säker på att han inte längre befann sig i Timmerlundaskogen.

    Han reste sig upp och fick se bergväggen bakom sig. Den påminde om den som sjalen suttit fast vid, men ändå inte. Här hade berget en helt annan färg och struktur. Mycket mörkare, nästan svart och betydligt grövre, lite som grillkolen hans far använde vid grillkvällarna där hemma.
    Han tittade upp mot himlen igen för att betrakta det mörklila alltet. Stjärnorna lyste starkt på himlen och det var natt, precis som hemma. När han stod där helt ensam och såg på den annorlunda natthimlen kände han plötsligt hur rädslan började leta in sig hos honom. Först nu förstod han att något mycket konstigt hade hänt och att han kanske aldrig mer skulle få se sin bror igen. Att han från och med nu skulle få klara sig alldeles ensam, en liten tolvårig grabb utan sin allra bästa vän.

Sin tvillingbror Peter. 

DÄR INGEN VILL BEFINNA SIG

Jag hörde Sannas djupa andetag och förstod att hon somnat. Allt annat var knäpptyst. Och det var då jag hörde det.
    Knack, knack, knack.
    Det lät som om det kom från fönstret. Men jag minns att jag först trodde att det kanske var Mats som knackat på dörren. Men när jag var säker på att det kom från fönstret hade jag först tänkt att jag måste hört i syne, eller att jag sov och drömde alltihop. Vi bodde på översta våningen och det måste varit stört omöjligt för någon att ta sig upp ända dit från utsidan. Jag vet idag att allt hände efter att jag somnat, att det var i drömmen han kommit och nästlat sig fast i mitt inre. När det knackade för tredje gången kände jag mig tvingad att gå upp för att se efter.
    Kanske det kunde vara en fågel?
    Jag klev ur sängen, försiktigt för att inte väcka Sanna, sedan gick jag fram mot fönstret och tog tag i mörkläggningsgardinen och drog den sakta åt sidan.
    Jag ryser än idag när jag tänker tillbaka på det, känner hur paniken återigen letar sig in i mig, synen av gestalten på andra sidan fönstret, fritt svävande, något framåtlutad i halvmörkret utanför. En man med svettigt ansikte och långt, svart stripigt hår slickat längs kinderna. På huvudet en svart, lustig hatt med små fastsydda skelettdelar. Han lyfte försiktigt på hatten som i en hälsning, log lite snett med munnen och blinkade till med ena ögat. Hans tidigare falska leende blev plötsligt vackert och lockande, som flinet på ett litet barn som inget annat vill än att du skall leka med det.
    Oemotståndligt.
    Hans hemskheter försvann i ett frestande lockrop: ”Kom med mig. Här finns allt du någonsin önskat dig. Hos oss kommer du att finna allt det som saknats hos dig. Följ med mig om du vill återförenas med dem du älskar mest.”
    Det gick inte att motstå, hur mycket jag än försökte.
    När jag vred på huvudet och såg på Sanna började jag att gråta. Jag ville så gärna stanna kvar hos henne, men jag kunde inte motstå hans lockande. Han hade fått fast mig på direkten. Kastat ut en osynlig lina med krok som jag inte lyckades ta mig loss ifrån. Nästlat sig fast inne i min hjärna och gjort mig till sin slav. Använt min största saknad här i livet för att locka med mig till den värld som han kallade sin. Fan vad jag hatar dig, din jävel!
    Med darr i handen letade jag efter ringen på mitt finger, den ring som endast jag visste fanns där, osynlig för alla andra. Jag kände på den, vred den runt mitt finger och mindes min far.
    Sedan öppnade jag fönstret och klev ut.

SOMNUN EXTERRERI

Vinterns allra första snöflinga dalar sakta ner från en nattsvart himmel över den lilla förorten till Bergstads kommun.
    En efter en har stjärnorna slocknat allteftersom snöovädret närmat sig. Om just denna lilla snöflinga haft ögon och kunnat se, hade den upptäckt ett svagt upplyst samhälle med spridda hyreshus omgärdade av villor i olika stilar och smala gator som slingrar sig förbi runt byggnaderna nedanför. På sin fortsatta färd nedåt skulle den även få se lyktorna i en park lysa upp en liten damm där övervintrade svanar levde tryggt tillsammans med familjer av änder. På dagarna invaderas parken av småbarnsfamiljer och pensionärer för att mata fåglarna med överblivet bröd, fast nu på natten är parken kusligt tom.
    Samhället som den lilla snöflingan har nedanför sig heter Kolbro och genom orten rinner en å som sedan fortsätter sin färd österut genom Bergstad för att till sist avsluta sitt liv i havet. Kolbro är en vacker liten ort som ligger insprängd mellan höga berg och kullar och som har fått sitt namn efter den bro som en gång i tiden byggdes för att forsla kol söderut. Nu finns inte bron kvar, men ortsnamnet håller liv i historien.
    När snöflingan endast har ett hundratal meter kvar på sin resa, för vinden in den över ett stort svart plåttak till ett hyreshus med innergård. Ögonblicket innan den är på väg att avsluta sitt korta liv mot det svarta plåttaket, räddas den av en vindpust som för den ut över takkanten, upp en liten bit för att därefter falla nedåt igen längst med husväggen. På gatan nedanför står ett par bilar parkerade och lutandes mot väggen står en gammal sliten damcykel. När snöflingan passerar förbi ett av fönstren på hyreshusets tredje våning stannar den plötsligt upp för att slutligen klistra sig fast mot den kalla glasrutan. Om snöflingan haft ögon och kunnat titta in igenom fönstret skulle den få se en man ligga bredvid en kvinna i en säng. Mannen vrider och vänder sig, fäktar med armarna, våndas i en pågående mardröm och vill ingenting hellre än att mardrömmen på något sätt ska ta slut.

KVINNAN SOM KÖPTE GARN FÖR ATT VIRKA SIG ETT BARN

Hon vänder sig om, tittar bortom bron som lett henne hit från parken med de ivriga fåglarna i dammen, den vackra vårbeklädda trädgården med alla dess färger och lekplatsen med de underbara, fina, levande barnen däri. Lekandes. Sedan vänder hon tillbaka blicken mot gränden igen, som fortfarande finns där. Den gränden som aldrig tidigare funnits där. I alla fall vad hon mindes.

    När hon spänner ögonen och tittar upp mot slutet av gränden och ser en stor skylt med texten ÖVERRASKNINGARNAS GARN, kan hon inte släppa blicken ifrån den. Hon älskar att virka. Små, små söta tröjor, byxor och dressar. Och sockar. Hon har mängder hemma i alla dess former och färger. Till barnet hon aldrig fick. Och alla de gosedjur hon virkat som hon ställt upp fint på en hylla i vardagsrummet.

    Hon börjar sakta röra sig framåt, med en hand utsträckt framför sig. Hon vill försäkra sig om att hon inte hallucinerar, så pass säker är hon på att gränden inte funnits där tidigare. När hon är jämsides med byggnaderna vid sidan om saktar hon in ännu mer och skjuter ut armen i dess fulla längd. Inget där, endast luft. Hon fortsätter framåt längs gränden. Det blir ett helt annat ljus här mellan husväggarna, ett härligt ljus som ger henne en fullkomlig känsla i hela kroppen och hon går som på moln. Hon är tillbaka i Rom som barn igen.

     Hon tittar uppåt mot himlen där ovanför som nu skimrar i en djupare blå färg än tidigare. Följer husväggen ner tillbaka till marken, för blicken framåt mot en majestätisk stentrappa kantad med fantastiska smidesräcken målade i svart och guld. En trappa som leder upp mot en massiv mörkbrun ekdörr med en liten bjällra hängandes vid sidan om. Ovanför entrén till butiken hänger skylten. En vacker målad plåtskylt i slingrande bokstäver med texten ÖVERRASKNINGARNAS GARN. Kvinnan fortsätter framåt.

    Hon kommer fram till trappan och börjar gå upp mot entrén. Det går lätt uppför, som om hon gick på plan mark. Inget jobbigt alls. Hon räknar stegen när hon går uppför trappan och när hon räknat till tio sätter hon fötterna på översta trappsteget.

    Hon betraktar den vackra, massiva ekdörren. Den måste vara riktigt gammal, tänker hon, men väl underhållen. Oljad och smyckad med fina smidesdetaljer. Lika majestätisk som trappan med dess vackra smidesräcke. Hon för blicken mot bjällran och det lilla snöret som är fäst vid den. Hon sträcker sig efter snöret och drar till. Bjällran ger ifrån sig ett klämtande ljud. Efter det står hon helt still med armarna nersänkta längs sidan och tittar rakt fram mot dörren, väntar på att den skall öppnas.

    Ett knarrande ljud hörs inifrån. Det låter som ett par skor som sakta rör sig framåt mot entrén. Ljudet blir lite högre, hon ser hur dörrens handtag vrids nedåt. Dörren öppnas sakta.

    ”God dag min kära vackra dam. Välkommen till min fantastiska butik. Stig in, välkommen. Se upp för tröskeln lilla du. Välkommen in.”